Ända tills jag började blogga så trodde jag faktiskt att jag mådde bra.. Hur jävla fel hade inte jag?!! Vilken förmåga att lyckas tränga bort alla känslor senaste året! Inte känt ett enda skit, varken glad eller ledsen. Sist jag grät var nog 2 år sedan! Men jag känner att det är påväg. Det sitter i halsen, en stor klump som vägrar försvinna.
Under mitt liv har jag haft massa problem.. Bland annat med massa misshandel, våldtagen, självskadebeteende, alkohol, hasch, kokain (lite), herion (lite..), tabletter i alla former, varit strippa och prostituerad och självklart med alla olika slags ätstörningar. **DON'T TELL ANYONE*** Ett helvete har det varit!!
Jag har haft det svårt som sagt men jag har varit stark å det vet det nu. Ni försökte trycka ner mig, försökte få mig inlåst. Jag hatade er och ni hatade mig. Hur kan vuxna människor bete sig som om dom vore taskiga 14-årigar???! Vuxna människor som man bor hos, det är ju meningen att dom ska ta hand om en? Så varför var ni så taskiga? Varför låste ni in mig? Varför fick jag inte ha vänner? VARFÖR???! Jag har fortfarande mardrömmar om er... Hur kan ni leva med er själva?! Varför ta emot mer barn/ungdomar när vi alla vet vad ni är och gör. Jag förstår inte hur både polis och socialen kunde blunda, lärarna man kände som man ibland berättade sanningen för.. Varför brydde sig inte en enda? Jag fattar helt enkelt inte...
Jag har kommit långt i mitt liv om man tänker på vad jag gått igenom. Det var ingen som trodde att jag skulle leva en enda dag efter 15-års dagen. Men jag har fortfarande en lång väg kvar.. Jag vill må bra. Vill kunna dricka sprit utan att vakna på badrumsgolvet dag efter dag. Kunna äta en måltid utan att må illa och snegla mot badrumsdörren. Vill helt enkelt kunna ta en panodil utan att vilja svälja alla tabletter i burken med 1L vodka. Många av mina problem och missbruk är borta men inte alla. Men det går inte en enda dag utan att jag plågas och tänker på allt, alla mardrömmar, allt med maten, alla gamla ärr i själen som aldrig kommer försvinna..
Jag har lärt mig att inte lita på en enda männiksa i hela världen. Litar varken på min mamma eller pappa, syskon, inte heller S som jag varit tillsammans med i snart 2 ½ år... Alla dessa hemligheter. Tror det är något av de värsta. Finns inte en enda som känner mig. Jag hade många vänner förr som jag litade på men nu har jag ingen. Jag känner många som dött på olika sätt; självmord, ätstörningar, heroinöverdos, mördade. Jag kommer ihåg alla era snälla oskyldiga själar. Ella, Martin, Simon, Lisa, Amanda, Elin, Susie <3 <3 Jag saknar er fortfarande och kommer aldrig glömma er <3<3 Ingen kommer någonsin förstå hur det känns att förlora sina bästa kompisar en efter en.. Bara jag och J kvar nu. Men vi pratar inte med varandra längre.. När jag flyttade och var helt isolerad från omvärlden försvann vår kontakt. Såg henne förra veckan inne i mölndal, det var första gången jag sätt henne sedan ca 4 ½ år sedan. Hon satt med uteliggarna å tog kokain.. Försökte prata med henne men hon var så himla hög att hon inte hörde mig eller förmodligen inte ens kände igen mig längre :'( Hon har inte heller haft det lätt i livet. Kan inte få henne ut ur huvudet. Jag vill bara springa tillbaka till henne och skaka om henne å säga att hon förtjänar bättre, att hon kan ändra sin livssituation, att jag kommer vara vid hennes sida hela vägen. Hon såg inte bra ut.. Jag kommer förmodligen aldrig se henne igen.. </3 Jag sa detta till S att jag hade sätt henne, han svarade: haha så kan de gå. Seriöst!!!!!!? Hur jävla idiotisk får man lov att vara?? :'( :'( Jävla idiot!! Jag vill bara försvinna, försvinna för alltid å aldrig någonsin komma tillbaka... Jag ska vara stark men just nu känns allt skit + all jävla stress i skolan å alla problem hemma.. :'c SAVE ME
